Lyckad fest när UPC fyllde 30 år

Upsala Petanque Club är den äldsta bouleklubben i Uppsala. Den bildades 1985. Flera av de tidigaste medlemmarna tävlar fortfarande, de flesta dock för andra bouleklubbar. De var omkring 30 år, när de började.

En festkommitté bestående av Berit, Elisabet, Birgitta W och Lars-Gunnar hade utsetts, för att vi skulle kunna fira detta jubileum.  

Jag och Olle cyklade till Berit och Karin, där festen skulle vara. När vi kom välkomnades vi med ett glas cider och kramar och vi förstod genast, att detta är ett tillfälle, när man ska krama alla, vilket bara det är väldigt trevligt.

Medan festkommittén ordnade fram maten, fick vi andra gå en liten frågepromenad runt trädgården.  Vi fick para ihop oss med vem eller vilka vi ville. Jag hade sett ett par frågor, som hängde i träden och sprang genast fram till Olle, eftersom han är väldigt beläst och säkert skulle kunna svaren på den sortens frågor.

Det började bra, tills vi kom till vem som skrivit Drömmens Skepp och vem som var King Creole. Att Elvis sjungit den, visste vi ju, men inte att han var King Creole.

Den värsta frågan var i alla fall den sista. Vi skulle kolla hur många grankottar det var i en stor glasburk. Det var inte bara Olle och jag som hade problem. Alla gick runt och räknade rader med kottar åt alla håll och multiplicerade och funderade.

Någon trodde att det kunde vara 30, eftersom vi firade 30-årsjubileum. Olle och jag såg ju, att det var fler än 30 så vi satsade på 85, det år, som vår förening bildades.

Det var bara en grupp, som hade rätt svar, visade det sig. Det var Staffans grupp. De såg direkt att det bara var en grankotte. Resten var tallkottar.

Nåja, man kan ju inte vinna jämt.

Maten hade tillagats av Elisabet, Birgitta W och Lars-Gunnar. Det var två sallader, en med kyckling och en med lax och räkor. Det var olika sås till dem. Man fick inte ta fel. Dessutom var det två pajer, en med skinka och en med svamp. Allt var otroligt gott och vackert upplagt!

Olle åt så mycket, att han hade ont i magen hela natten efteråt. Förhoppningsvis lärde han sig något av det.

Efter maten auktionerade Berit ut en petanquejacka. Det fanns tre intressenter, som provade och nästan slet jackan från varandra. Det var Maggi, Leni och Ingrid. Det märkliga med denna auktion var, att även auktionsförrättaren Berit ropade och såg till att höja priset, när de andra var tysta och funderade. Till slut blev det i alla fall Ingrid, som fick jackan. Fick är kanske fel ord. Den blev ganska dyr.

Efter detta delades vi in i lag för att tävla. Det gällde att köra en skottkärra, som det låg en planka på och på plankan stod det en gul hink fylld med vatten.

Man skulle köra över plankor på tvären och på längden och runda ett träd.

Alla fem i laget skulle köra en gång var. Det gällde att ha mest vatten kvar i hinken, när laget var färdigt. Två lag tävlade åt gången och sedan var det semifinal och final.

(De gula hinkarna hade Olle och jag fått av Berit, när hon såg att vi hade planterat tomatplantor, som vi fått av en granne, som trodde att vi hade gröna fingrar, i för grunda krukor.  Vi lyckades inte få tomaterna att överleva ändå, så Berit fick tillbaka hinkarna, vilket var tur, annars hade vi ju inte kunnat ha den här roliga leken.)

Olle och jag kom i olika lag. Det gör vi alltid, när vi inte får bestämma själva.

Detta innebar i alla fall, att det bara var jag, som fick vinna den här gången.

Det var förstås inte min förtjänst. I semifinalen behövde bara tre i laget delta, så jag utsåg genast mig själv till ledare och tog ut Leni, Kalle och Bertil att representera vårt lag. De gjorde det så bra, att vi vann och fick en varsin lille i pris.

Medan de andra tävlade var det roligt att få studera deras teknik. Karin var mycket sammanbiten hela tiden och mumlade om, att det inte gick på tid.

Det syntes att Ebon har jobbat mycket vid sin kolonistuga. Hon var imponerande säker med sin skottkärra.

Olle lyckades också väldigt bra. Jag var riktigt stolt över honom. Maggi däremot välte ut nästan allt sitt vatten och sprang sedan omkring och skrek ”Fegis!” åt alla, som tog det lite lugnt.

Finalen gick på tid. Jag kan inte komma ihåg vem Bertil mötte. Båda sprang i alla fall, så att brädorna som hinkarna stod på gled av, Bertils hamnade på sned i hans kärra medan motståndarens ramlade av helt, så att den hinken stod stadigt på botten av kärran.

Jag tyckte att det var lite fuskigt och som självutnämnd lagledare var jag beredd att lämna in protest, men när det visade sig, att mitt lag hade vunnit i alla fall, avstod jag.

Efter tävlandet fick vi kaffe och tårta, som Berit bakat. Den var jättegod och vacker att se på. Det var nästan synd att behöva skära i den. Det bekymrade dock inte Olle. Han skar överallt. Han ville ju ha både blåbär och hallon på sin bit. Dessutom fanns det bitar på kanten utan bär, som ingen tagit, så han tyckte det var synd att de blev kvar och tog dem också.

Kanske hade hans mage klarat sig, om han inte hade tagit en lika stor bit till?

Medan vi njöt av kaffe och tårta höll Berit tal, där hon berättade vad boulen betytt för henne. Den hade tillfört en ny dimension för henne och dessutom väldigt mycket extra jobb. Hon passade också på att tacka alla medlemmar, som alltid ställer upp och hjälper till.

Till mig gav hon en ny visselpipa med både guldsnöre och blågult band och en stor påse med chokladbitar. Jag vet inte varför. Det framkom aldrig. Jag har förstås beklagat mig över min gamla visselpipa, som är urusel, så det var nog därför. Om godispåsen sa hon: ”Den är bara till dig”.

Olle hörde nog inte den kommentaren för han frågade direkt: ”Den är väl till oss båda?”

Efter Berit var det min tur att säga någonting. Jag hade gjort lite research om vår förenings historia och hittat lite artiklar med mera, som jag hade satt ihop i en pärm och berättade om.

Efter detta stillasittande var det dags för kubbspel. Alla kunde inte spela på en gång, så jag, Olle med flera fick titta på, när de andra spelade. Det var svåra regler. Plötsligt hade det ena laget, som lett hela tiden, förlorat. Då blev det vår tur.

Jag sprang iväg till Olles lag. Han brukar ju alltid vara så duktig, så det verkade vara en bra chans att få vinna. Sven var också med i samma lag. Som tur var hade vi Leffe, Christina och Lasse med också i vårt lag. Det visade sig nämligen att jag satsat på fel hästar, när jag valde Olle och Sven. (Olle vet, hur det känns att satsa på fel hästar). Olle träffade inte en enda gång och Sven var ungefär lika dålig som jag. Våra medspelare kämpade på och lyckades länge hålla matchen jämn, men till slut var vi riktigt illa ute. Lyckligtvis kom det ett riktigt ösregn, så att vi var tvungna att avbryta matchen.

Tidigare på kvällen hade vi allsång. Lennart, välkammad och snygg, hade dragspel med och spelade bra, trots att fingrarna inte riktigt ville. Vi andra sjöng med. Olle är ju väldigt säker att sjunga men hade problem med Gärdebylåten. Jag upptäckte efter ett tag, att det kanske inte var fel tonart för mig och sjöng med lite försiktigt jag med.

 Olle och jag var bland de sista, som lämnade festen. Vi måste ju vänta ut regnet, innan vi kunde cykla hem. När vi passerade busshållsplatsen vid Hedenströmsvägen, fick vi se Sven och Maggi, som satt där och vinkade till oss.

Väl hemma konstaterade vi, att det varit en väldigt lyckad fest. Det var drygt 30 medlemmar som var där. Vi tyckte synd om de, som hade missat detta.

Olle, Maggi och jag har tagit ganska många bilder.  Ni kan se på allas glada miner, hur roligt vi hade, studera olika skottkärrestilar och även se kampen om petanquejackan. Kubbspelet kan man inte se så bra, lyckligtvis, men en som var riktigt bra på det var Elisabet. Till råga på allt fick hennes lag coachning av lekledaren Karin, medan vi andra fick försöka klara oss själva, så gott vi kunde.

Här finns massor av bilder.